Kajsa: Europe
Det är en stor dag idag. Europes nya platta, Last Look At Eden, damp ner i brevlådan för ett par timmar sen, vilket var höstens musikaliska höjdpunkt. Jag hade hunnit springa ut till brevlådan tre gånger redan.
Och när jag satte i skivan i stereon... UUUUUH MY GOD. Fantastiskt. Såklart. Jag förväntade mig inte annat. Vad jag njöt.
Och nu sitter jag här, och väntar på att Ida ska bli klar med skolarbetet så vi kan åka in till stan och träffa grabbarna bakom mästerverket.
Tillägg ett par dagar senare:
ÅH HERREGUD. Ännu ett möte, ännu fler rysningar i hela kroppen, svettiga handflator, nervöst fnitter och alldeles för ljus och tjejig röst när man pratar med grabbarna.
Jag pratade med Mic Michaeli mest. Jag langade fram min gamla konsertbiljett från Nalen förra året, och samtalet flöt igång om vilken bra konsert det var. Det varade inte så länge, tyvärr, eftersom det var en hel drös människor bakom som tryckte på och ville få sina skivor signerade.
Men jag fick min stund, och jag var lycklig. Jag ÄR lycklig.
Kajsa: En stilguide genom tiderna.
Nu var det ett tag sen jag skrev någonting. Carro har fått hålla bloggen flytande medan jag har sysselsatt mig med annat som nybliven 18åring och flickvän.
Och nu sitter man här igen, inspirationslös, och vill pressa fram nåt alldeles KILLING, som carro skulle ha uttryckt det. Jag ska skriva salivsträngarna av er allihop!
Men om vad?
Jag rådfrågade Ämm, och hon hade precis gjort en fin liten stilguide, hon hade nämligen kommit på att hon gillar att byta stil. Detta är hennes:
och det här är min:
Visst är det roligt att bara genom att slänga på sig lite andra kläder och sätta upp håret så kan man se ut som nån annan? Men vafan, rocker framför allt, mer än halva garderoben består av bandtröjor tror jag. Hahah!
Under barndomsåren var det också såhär, man bytte stil dag för dag, och varje dag var man lika beslutsam att "såhär ska jag ALLTID klä mig." men när man inser att ens (läs: mammas) budget inte täckte ett stilbyte så ofta så stannade det ofta vid den där gråa tisdagen i mars.
Under 90-talet var det jazzbyxor, "tatueringshalsband" och såna där taggiga hårband som dominerade, gärna med en klick hårmascara och lite kletigt glitter på kinderna när man skulle vara extra fin.
Under mina tidigaste år var det mycket flerfärgade tajts med galna mönster från Busiga Barn, som med åren byttes ut mot mycket ljusblått med stjärnor på, eller bara såna där fina kläder med glitter. Allt med glitter var ju vansinnigt fint. Det kvittade liksom vad det var.
Vad var det sen då? Jag gick igenom en period kring början av mellanstadiet som var totalt stillös. Det var Solveig inte sen att påpeka för mig en vacker dag, och det var den dagen jag började förstå att man faktiskt kunde välja vad man hade på sig.
Så jag tänkte. "Vad är fint?" tänkte jag. "färger är fina, jag ska ha alla färger på mig jämt, och sprida lite glädje här i världen." och så blev det. I neonrosa och lime tog jag över världen. Folk kisade när jag gick förbi för att värja sig mot färgexplosionen som kom emot dem. Vissa av mina kompisar tyckte jag var pinsam, jag drog till mig för mycket blickar.
Jag började lugna ner mig lite i senare delen av högstadiet, när jag upptäckte rockmusiken på riktigt (tack, Ida).
Då började jag klä mig mer i svarta kläder, och jeans. Sen dess har det blivit myyycket bandtröjor, jag har permanentat håret för att se ut som Joey Tempest, jag har klippt hål i splitternya jeans och ajg har specialbeställt kläder på internet.
Just nu är jag nöjd med min stil, trots spott och spe från föräldrar, mormor och diverse kompisar. Men leopardtajts och uppsprejat hår kanske inte alltid kommer duga heller, vad kommer mina framtida chefer att säga?
Vi får se, om något ändras, och när det skulle kunna hända. Undrar ur det skulle kunna bli.
Kajsa: I'm EIGHTEEN!!!
Lines form on my face and hands
Lines form from the ups and downs
I'm in the middle without any plans
I'm a boy and I'm a man
I'm eighteen
and I don't know what I want
Eighteen
I just don't know what I want
Eighteen
I gotta get away
I gotta get out of this place
I'll go runnin in outer space
Oh yeah
I got a
baby's brain and an old man's heart
Took eighteen years to get this far
Don't always know what I'm talkin' about
Feels like I'm livin in the middle of doubt
Cause I'm
Eighteen
I get confused every day
Eighteen
I just don't know what to say
Eighteen
I gotta get away
Lines form on my face and my hands
Lines form on the left and right
I'm in the middle
the middle of life
I'm a boy and I'm a man
I'm eighteen and I LIKE IT
Yes I like it
Oh I like it
Love it
Like it
Love it
Eighteen!
Eighteen!
Eighteen!
Eighteen and I LIKE IT
Lines form from the ups and downs
I'm in the middle without any plans
I'm a boy and I'm a man
I'm eighteen
and I don't know what I want
Eighteen
I just don't know what I want
Eighteen
I gotta get away
I gotta get out of this place
I'll go runnin in outer space
Oh yeah
I got a
baby's brain and an old man's heart
Took eighteen years to get this far
Don't always know what I'm talkin' about
Feels like I'm livin in the middle of doubt
Cause I'm
Eighteen
I get confused every day
Eighteen
I just don't know what to say
Eighteen
I gotta get away
Lines form on my face and my hands
Lines form on the left and right
I'm in the middle
the middle of life
I'm a boy and I'm a man
I'm eighteen and I LIKE IT
Yes I like it
Oh I like it
Love it
Like it
Love it
Eighteen!
Eighteen!
Eighteen!
Eighteen and I LIKE IT
Kajsa: Män och mässor
Idag var vi på universitetsmässa. Man virrade runt i gångarna, blev påhoppad av alla möjliga representanter från skolor från när och fjärran.
När Frida och jag senare diskuterade mässan, kom vi fram till en sak;
Mässor är som män.
De representanter som man vill lyssna på, ställa frågor till, de bara står kvar på sin plats och gör ingenting, medan andra, som man inte alls är intresserad av, hugger tag i en och överöser med kataloger och annan skit.
Går man i mitten, mitt i gången, då klarar man sig. Viker man av lite grann, bara pyttelite, så blir man huggen direkt.
Det är precis som med män. De man är intresserad av ser en inte, och de man inte alls är intresserad av, kastar sig över en. Visst kan det vara bra att lyssna på dem, låta dem sälja in sig, men när man inser att man inte vill gå den linjen så vill man bara, bara, gå därifrån.
Att vara singel är som att gå på en konstant mässa, och när man går mellan salarna är det otroligt ensamt, man tänker på de där riktigt bra skolorna, där man faktiskt vill gå. Men sen kommer man att tänka på de där som bara sliter och drar och lockar med tävlingar och cyklar och jag vet inte vad, och man tycker att det är så skönt att man går där, i mellanrummet, och är fri.
Kajsa: In my dreams
Jag drömmer mycket. Mycket konstiga saker. Och nu, kära läsare, ska jag skriva ner några av dom. Topp tre, skulle man kunna säga.
1. Törnrosas elaka stymor
Jag var ca 4 år när jag drömde det här, men av någon anledning kommer jag ihåg den fortfarande. Kom ihåg att vid den här åldern präglades, iallafall min vardag, av disneyfilmer.
Jag, mamma och pappa skulle gå till ett ställe där man kunde få vingar. Men just den här dagen var hon som skötte maskinen inte där. Istället var det Törnrosas elaka styvmor som stod för fiolerna. Hon hade särskilda planer för mig. Jag skulle inte bara få få vingar, jag skulle bli en drake.
När man fick vingar skulle man sättas i en maskin, en hand i ena hålet och den andra i andra hålet o.s.v. MEN! Då, när det var min tur, så satte hon in mig i maskinen åt andra hållet! jag hade magen där ryggen skulle vara och sådär.
Helt plötsligt förvandlades jag till Tingeling och flög omkring i lokalen, bland alla mina dagiskompisar. Jag flög upp till Gustav, och sa: "Du måste rädda Kajsa! Fort!" och Gustav flög ner med sina änglavingar och sparkade styvmorn i ansiktet, slet loss mig från maskinen så att jag kunde rymma.
Sen vaknade jag, alldeles kallsvettig.
2. Mördarbanan
En dröm jag hade för ca 1 år sen.
Ett stort vitt rum, och jag var ensam. Plötsligt kom en jääättestor tecknad banan mot mig, och munnen blev större, och större, och avslöjade jäättemånga vita teckande, spetsiga tänder. Han åt upp mig, och jag vaknade med ett ryck.
3. Hitler-kebab
Den här drömmen hade jag för bara ett par månader sen.
Det började med att jag var en baywatch-brud som raggade grabbar på stranden. Jag och mina kompisar hittade några såna, och vi gick till vårat hus på stranden för att umgås.
Helt plötsligt var jag kille, som gränslade en tjej i en våningsäng, jag blev livrädd, och det blev inte bättre av att hon började spruta tandkräm på mig, och då sprang jag därifrån. Hon sprang efter.
Jag sprang och jag sprang, endast iförd röda badbyxor, med en galen, tandkrämssprutande tjej i hasorna.
Jag sprang in på en bal, med en massa finklädda människor. I vild panik rusade jag upp för en stege, som alldeles lägligt stod där.
När jag kom upp på vinden som stegen ledde till, var jag tjej igen. Det var mormors vind. Den galna tjejen var borta, och jag gick avslappnat runt och letade efter något. Det kan ha varit kokböcker. Jag öppnade ett ett stådskåp, och där stod Hitler, fast han var en dammvippa.
Mormor ropade från nedervåningen "KAJSA! Har du hittat kokböcerna än?!" "Nej, men jag har hittat Hitler i ett skåp!" ropade jag och kastade ner dammvippan till mormor. När jag kom till skåpet igen så hittade jag resten av Hitlers familj. Detta var därmed ingen överraskning för mig, jag bara suckade och skrek "MORMOR! Jag har hittat fler! Fler Hitlers!"
"Men det är bra, släng ner dom, så gör vi Hitler-kebab!"
Sen vaknade jag, VÄLDIGT förvirrad.
Hitler som dammvippa
Hitlerkebab
Kajsa: It's the final countdown.. dadadaah-daaah....dadadadaahdaah!
Om mindre än tre veckor fyller jag 18 år. 18 underbara år. Den gyllene gränsen mellan tonåring och vuxen. Å andra sidan, vem säger att jag ska växa upp bara för att jag fyller 18? Jag kommer antagligen att bli barnsligare än någonsin. Springa på krogen och ha mig, och gå på schlagerkvällar med Leon och Oscar. Ack, denna lycka. Och Carro och Yoyyo har lovat att dra med mig på Laroy, så jag har det väl bra där med. Jag får gå på vilken konsert jag vill. Jag får byta namn. Jag får göra en jääkla massa saker, men viktigast av allt: jag räknas inte längre som ett bihang till mina föräldrar!
En full lista på saker jag om ca 19 dagar får göra finns här!
Som jag längtar. Särskilt efter att få skaffa mig ett harpunvapen.
Kajsa: Skräck
Jag tänkte ge lite skräckfilmstips såhär i Halloween-tider.
Shutter - handlar om ett par som gifter sig, och firar sin smekmånad i Japan, eftersom karln måste jobba under semestern (han är fotograf). Under en bilresa kör de på en japansk kvinna och ser sedan hennes spöke överallt. Man kan inte säga för mycket om filmen, eftersom då avslöjar man allt och det blir inte kul att se den. Att den är amerikansk kan jag avslöja iallafall. Den är inte fantastisk.
Barnhemmet - en adopterad tjej växer upp och flyttar sen med sin nya familj till det hus som var det barnhem där hon växte upp. Hon har en adopterad son med HIV. Familjen vill öppna barnhem för handikappade barn. Sonen börjar leka med osynliga kompisar, som visar sig ha bott i huset för länge sen. SE DEN. Frida och jag såg den på bio för ett par veckor sen, och nu vill inte hon se mer skräckfilm, för hon blev så jätterädd :) halva filmen spenderade hon halvt i mitt knä. Frida är så söt. :D Spansk film.
De Bortglömda - Ännu en spansk film. Denna handlar om ett syskonpar vars pappa ligger på sjukhus, hjärndöd. Men innan brorsan Pablo vill skriva under papprena så att de kan dra ut sladden till respiratorn så vill han lära känna sin pappa, för det har han inte gjort innan. På sin väg till syskonens gamla hus hittar de en gammal dagbok som beskriver mordet på en familj. Detta ska ha hänt för 20 år sedan, på samma hotell som syskonen övernattar på. Historien börjar upprepa sig och allt blir väldigt konstigt och ganska läbbigt. Bra film! Se!
Jag har sett rätt mycket skräckfilm de senaste veckorna, iallafall för att vara jag. Det jag har kommit fram till är att spanjorer gör de bästa skräckfilmerna. Det känns liksom mer äkta. När man inte känner igen alla skådespelare, och allt inte händer i en liten förort nånstans i USA. Ofta är det också mer psykologisk skräck än bara äckel-päckel och fula gubbar med stora knivar.
Barnhemmet - en adopterad tjej växer upp och flyttar sen med sin nya familj till det hus som var det barnhem där hon växte upp. Hon har en adopterad son med HIV. Familjen vill öppna barnhem för handikappade barn. Sonen börjar leka med osynliga kompisar, som visar sig ha bott i huset för länge sen. SE DEN. Frida och jag såg den på bio för ett par veckor sen, och nu vill inte hon se mer skräckfilm, för hon blev så jätterädd :) halva filmen spenderade hon halvt i mitt knä. Frida är så söt. :D Spansk film.
De Bortglömda - Ännu en spansk film. Denna handlar om ett syskonpar vars pappa ligger på sjukhus, hjärndöd. Men innan brorsan Pablo vill skriva under papprena så att de kan dra ut sladden till respiratorn så vill han lära känna sin pappa, för det har han inte gjort innan. På sin väg till syskonens gamla hus hittar de en gammal dagbok som beskriver mordet på en familj. Detta ska ha hänt för 20 år sedan, på samma hotell som syskonen övernattar på. Historien börjar upprepa sig och allt blir väldigt konstigt och ganska läbbigt. Bra film! Se!
[Rec] - Sista filmtipset är ännu en spansk film! :D [Rec] är filmad av en kameraman som följer med en nyhetsreporter, som i sin tur följer med brandmän och deras arbete på en brandstation mitt i natten. Brandmännen får ett larm om en kvinna vars dörr har gått i baklås. När de kommer dit, och tar sig in i lägenheten med hjälp av en polis, blir polisen överfallen av kvinnan som är skvatt galen. Hon biter av en bit av polisens öra och kind, och han är nära att förblöda. Men polisen får inte komma ut ur huset, eftersom det har blivit avspärrat av hälsomyndigheterna. Varför säger jag inte, men filmen är helt jävla sjuk, och jag skrek högt flera gånger. Mycket bra film. Allt känns så mycket mer äkta, för det ser verkligen ut som att reportern är där. Inga spejsade effekter eller så. Ramlar kameramannen, ramlar kameran. Skitbra. SE!!!
Kajsa: En smak av vuxenlivet
I lördags släpptes biljetterna till AC/DC som spelar på globen den 20nde februari. Jag och Ida var där. Självklart. Ticnets hemsida skulle bli överbelastad, och telefoner är ju aldrig att lita på, så vi begav oss till Sverigehuset på tidiga morgonen. Ungefär halv åtta var vi där. Det var en ganska duktig klunga som var före, men inte alls så många som vi var rädda att det skulle vara. Vi räknade ut att vi hade plats 18.
Så där satt vi. Trötta och lite småkalla satt vi timme ut och timme in och såg kön bakom oss växa.
Vid ungefär halv tio började fjärilarna i magen vakna till liv, SNART var vi där! Klockan 10 skulle biljetterna släppas, och alla sinnen var på helspänn. Vi ringde runt till vänner och bekanta för att se hur de stod i diverse köer.
Dörrarna öppnades, och folk gick snabbt och bestämt med sina kölappar till kassorna, hindrade sig själva från att springa.
10:03 hörde man en röst skrika "STÅPLATSERNA ÄR SLUT!" jaha. ca 10:07 kom vi fram till kassorna, och tog de 4 bästa platserna som fanns, dvs på B-läktarna rad 20 och 22. Killen som stod bakom oss fick inga biljetter. Lät det som iallafall.
Uppspelta och glada gick vi ut med våra älskade biljetter, och ringandet började igen. Vilka hade fått biljetter, vilka hade inte? Var satt de? Kunde någon sälja om de hade bättre platser än oss? Gick det att byta runt?
Det kändes som att jag var på Wall Street och förhandlade med aktier.
Inte nog med det, Viktor ringde när jag och Ida nästan var hemma, vi var vid Nacka Forum, och sa "biljetter har släppts till en extrakonsert. Jag fick fyra ståplatser. Åk tillbaka fort och köp!" Självklart förstod vi att det skulle vi inte hinna, och ringandet fortsatte. Pappa skulle beställa, Johan, Milja och Ita skulle beställa, men ingen fick.
Börsen blev orolig.
Ida hade passande nog glömt sin mobil hemma, så jag fick stå för ringandet. Jag kan ju bara tänka mig hur det måste ha låtit från mig... "VA!? Är det sant?! Köp! Sälj! Nej köp först! Men ring henne då! Försök igen! Får vi köpa dom? Finns det någon som säljer?"
Herregud. Alla är som vilddjur. Men kul som faaaan ska det bli! :D
Kajsa: Filosofi i Stockholms torsdagsmörker.
Häromveckan var jag och Frida och såg "Barnhemmet" på bio. Jag vill minnas att det var en torsdagkväll. Allt var trevligt och precis det skulle vara, filmen var kanon och allt sånt.
Men!
Jag tycker det är så roligt att titta på folk när man är ute på stan. Man kan liksom sitta och hitta på små historier om alla som går förbi. Man kan verkligen se vad folk har för mål med sin torsdagskväll. De flesta är på väg nånstans. Vissa har jobbat sent och är på väg hem kanske, eller så ska de på dejt, eller så ska de på föräldramöte. Bråttom bråttom är det, och de susar förbi innan man hunnit se dem.
Andra strövar mest omkring, och letar efter något att sysselsätta sig med. Vi såg järngänget själva som satt vid en busshållplats vid rådmansgatan och drack öl och filosoferade sluddrigt om livet.
Barernas uteserveringar höll envist öppet och hyste 2-3 sällskap som likgiltigt sippade på varsin öl.
Frida sa då något smart: "Vissa strövar, andra strävar."
Så sant som det var sagt. Och en torsdagskväll är det mer respektabelt att vara en som strävar.
Kajsa: I live and breathe, my friends, I live and I breathe del II
Såja. Trummorna är avklarade, och jag stänger lyckligt dörren mellan mig och alla krav. Morsan och syrran springer runt och vrålar om försvunna cykelnycklar och vad jag ska ha på mig på anställningsintervjun nästa vecka. Men jag tänker inte lyssna. Jag har gjort mitt nu.
Jag har tamejfasen hjälpt till att leta efter den där nyckeln, och jag tänker faktiskt ha på mig precis det jag känner för på anställningsintervjun.
Sådeså.
Så; dags för mig att uppdatera på riktigt, så det blir någon ordning här, som sagt.
Jaha. Och vad ska skrivas? Jag gick faktiskt och funderade på det när jag var på väg hem från trummorna.
Det var nämligen så att jag hade min bästa lektion på länge. Jag hade vikarie, inte den där Calle som tror han är så bra bara för att han kan läsa noter och lyssnar på pop. Pruttgubbe. Nej, idag hade jag en mycket trevlig 40+ göteborgare som skötte spakarna, och han var så otroligt pedagogisk och bra och snäll och, främst av allt, han var rocker.
Jag håller på att lära mig The Final Countdown på trummor, och när han fick höra det så klämde han ur sig att han minsann har spelat i Kee Marcellos gamla band, K2, som bara höll i ca 2 år. Men han har tydligen vickat för Easy Actions trummis också, och därmed spelat ännu mer med Kee.
Vad fan är oddsen? Clara, min gamla trumlärare, hade spelat i förbandet till John Norum och hans band i slutet av 80-talet, och också varit turnéledare, och nu får jag en vikarie som spelat med Kee Marcello. Vad blir det nästa gång? Någon som spelat med John Levén? Eller kanske Ian Haugland? Det är inte omöjligt. Jag kan bara hoppas. Men erkänn, lite konstigt är det att jag haft TVÅ trumlärare med anknytning till Europe-medlemmar.
I vilket fall, det här gick jag och funderade på, vilken tur jag har haft att få spela med så roliga människor som spelat med mina idoler, medan jag gick och lyssnade på Telephone Line med Electric Light Orchestra.
Då plötsligt, sköljde en sådär härligt varm känsla över mig. Hade jag kissat på mig? Nej, det var lycka. Det var underbart. Jag är så nöjd med livet, med mig själv och alla runt omkring mig. I stort sett iallafall. Men just då försvann alla livets problem, och överallt jag såg sprakade livet av pur glädje.
Frida sa iiiigår tror jag, att anledningen, trodde hon, till att jag har lätt att hålla kontakten med mina kompisar, är att jag i stort sett alltid varit singel. Jag har inte varit en sån där som måste träffa pojkvännen varje kvart, så som hon och ida har varit. Hon tackade faktiskt mig för att jag varit så mycket singel.
Se där, man hittade en ljuspunkt i tillvaron även i sitt kärleksliv, liksom!
Jag är så nöjd. Så har jag dessutom historiens snyggaste byxor, som grädde på moset.
Kajsa: I live and breathe my friends, I live, and I breathe.
Lugn, ba' lugn, Kajsa är tillbaka, och nu ska vi tamejfasen styra upp ett och annat på den här bloggen.
Nu kavlar vi upp ärmarna, spottar i näven och tar ett bastant tag om dagens ämne...
"Kajsa! Maten är klar."
Pappa ropar. Alltid är det nåt som är i vägen. Jag återkommer efter min trumlektion ikväll.
Fan.
Kajsa: Ibland känner jag mig som en räka.
Ibland känner jag mig som en räka.
När jag jobbar på Sjöstugan så handskas jag med litervis med räkor. En hel hop av dom pressas motvilligt samman i en metallkon och kastas ut till en hungrig gäst på en toastmacka. Det är iallfall meningen, men ibland kommer någon undan, och tar expressvägen till vasken eller golvet.
Då börjar jag tänka. Jag tänker på den stackars räkan, att dess liv har gått till spillo. Vad har hans liv tjänat för syfte, förutom att ta upp lite plats i en plastburk? Inte ens uppäten får han bli. Allt han fick se av den stora vida världen var lite vatten, en kastrull, en plastburk och ett golv. Alternativt en vask. Sen bär det av till soppåsen och komposten. Sicket liv.
Livets stora cirkel. Och jag känner igen mig.
I barnstadiet är vi fortfarande i vattnet. Vi får leka och känna oss fria. Så fort vi börjar skolan ligger vi i kastrullen. Vi formas och förbereds inför den fruktade burken. Detta är steget ut till arbetsmarknaden, där vi alla ligger på hög och väntar på vårt öde. Och sen då? Jo, vi pressas, såklart. Till ett torn, och har man tur hamnar man högst upp, vid den exklusiva sikrommen. Där har man det bra ett tag, tills man blir uppäten av någon hungrig jävel.
Och vissa hamnar inte ens i tornet, de ramlar ur tornet och hamnar i en vidrig vask eller på ett smutsigt golv. Vilket jag vill likna vid att bli arbets- och hemlös. Burken är dock borta ur räkans liv för alltid, medan man som människa KAN klättra tillbaka dit igen. Bara man inte är ett dåligt inflytande på de andra räkorna, och gör att hela burken blir oätlig.
Var kommer jag hamna? I tornet hoppas jag, och tror. Men kanske inte vid Sikrommen.
Jag gillar inte sikrom.
När jag jobbar på Sjöstugan så handskas jag med litervis med räkor. En hel hop av dom pressas motvilligt samman i en metallkon och kastas ut till en hungrig gäst på en toastmacka. Det är iallfall meningen, men ibland kommer någon undan, och tar expressvägen till vasken eller golvet.
Då börjar jag tänka. Jag tänker på den stackars räkan, att dess liv har gått till spillo. Vad har hans liv tjänat för syfte, förutom att ta upp lite plats i en plastburk? Inte ens uppäten får han bli. Allt han fick se av den stora vida världen var lite vatten, en kastrull, en plastburk och ett golv. Alternativt en vask. Sen bär det av till soppåsen och komposten. Sicket liv.
Livets stora cirkel. Och jag känner igen mig.
I barnstadiet är vi fortfarande i vattnet. Vi får leka och känna oss fria. Så fort vi börjar skolan ligger vi i kastrullen. Vi formas och förbereds inför den fruktade burken. Detta är steget ut till arbetsmarknaden, där vi alla ligger på hög och väntar på vårt öde. Och sen då? Jo, vi pressas, såklart. Till ett torn, och har man tur hamnar man högst upp, vid den exklusiva sikrommen. Där har man det bra ett tag, tills man blir uppäten av någon hungrig jävel.
Och vissa hamnar inte ens i tornet, de ramlar ur tornet och hamnar i en vidrig vask eller på ett smutsigt golv. Vilket jag vill likna vid att bli arbets- och hemlös. Burken är dock borta ur räkans liv för alltid, medan man som människa KAN klättra tillbaka dit igen. Bara man inte är ett dåligt inflytande på de andra räkorna, och gör att hela burken blir oätlig.
Var kommer jag hamna? I tornet hoppas jag, och tror. Men kanske inte vid Sikrommen.
Jag gillar inte sikrom.
Kajsa: "Här är jag. Prata på."
Vissa, i synnerhet män, är intressanta. I synnerhet män som man inte känner så bra, men dom har liksom ett hum om vem man är.
Jag talar, naturligtvis, om msn. Återigen.
Upprepade gånger har jag blivit "vibbad" på msn, och då tagit det som en omogen hälsning, och därför hälsat själv med ett enkelt och civiliserat "hejsan". Plötsligt märker jag att mannens intresse svalnat DIREKT och man får inget svar. Man måste själv mun-mot-munna konversationen för att få ett bevis på att människan lever.
Varför börja skriva till mig om du inte vill prata? Varför blir det plötsligt mitt ansvar att ta hand om vår simpla bekantskap?
Och sen, när man faktiskt pratar, då duger inte samtalsämnet.
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se vet du?
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se jag funderar på att åka till USA nästa år
Anonym ok?
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se jobba som au pair typ
Anonym ok...
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se hahah
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se intresseklubben antecknar
Anonym jaha? ja men säg mer då... vart vill du komma? att jag ska följa med eller
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se hahahah gud nej
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se jag ville inte komma nånstans
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se jag bara småpratar
Anonym nähä skit i det då :P
Ungefär som att allt man pratar om måste ha en mening. Märkliga människa. Varför ska allt ha en mening? Hur skulle världen då se ut?
Alltså; börja gärna prata med mig, det är bara trevligt. Om du har någonting att säga. Det kan vara hur meningslöst som helst, men var inte tyst. Har du sagt A får du fanimej säga B.
När jag skriver det här inlägget lyssnar jag på 10cc. Jag hör en del av texten som lyder: "Say what you gonna say or don't say nothin' at all" (Fresh Air For My Mama - 10cc). Kan det bli mer perfekt?
Jag talar, naturligtvis, om msn. Återigen.
Upprepade gånger har jag blivit "vibbad" på msn, och då tagit det som en omogen hälsning, och därför hälsat själv med ett enkelt och civiliserat "hejsan". Plötsligt märker jag att mannens intresse svalnat DIREKT och man får inget svar. Man måste själv mun-mot-munna konversationen för att få ett bevis på att människan lever.
Varför börja skriva till mig om du inte vill prata? Varför blir det plötsligt mitt ansvar att ta hand om vår simpla bekantskap?
Och sen, när man faktiskt pratar, då duger inte samtalsämnet.
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se vet du?
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se jag funderar på att åka till USA nästa år
Anonym ok?
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se jobba som au pair typ
Anonym ok...
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se hahah
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se intresseklubben antecknar
Anonym jaha? ja men säg mer då... vart vill du komma? att jag ska följa med eller
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se hahahah gud nej
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se jag ville inte komma nånstans
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se jag bara småpratar
Anonym nähä skit i det då :P
Ungefär som att allt man pratar om måste ha en mening. Märkliga människa. Varför ska allt ha en mening? Hur skulle världen då se ut?
Alltså; börja gärna prata med mig, det är bara trevligt. Om du har någonting att säga. Det kan vara hur meningslöst som helst, men var inte tyst. Har du sagt A får du fanimej säga B.
När jag skriver det här inlägget lyssnar jag på 10cc. Jag hör en del av texten som lyder: "Say what you gonna say or don't say nothin' at all" (Fresh Air For My Mama - 10cc). Kan det bli mer perfekt?
Kajsa: Barn
Jag har arbetat som ett SVIN på senaste tiden. Dvs, kommit hem vid 23-snåret, hoppat i säng nån timme senare, upp vid 8 och iväg till jobbet igen. Och vet du vad det värsta är? Att när jag sover, så drömmer jag om jobbet. Jag behöver komma ut lite.
I fredags var jag ledig från mitt vanliga jobb, och var barnvakt. (Som Carro precis har skrivit är jag galen i barn. Inte på ett perverst sätt, lugn lugn) Två av barnen var lediga från fritids, så medans lillkillen var på dagis satt jag med två sysslolösa barn och funderade på vad vi skulle hitta på.
Vi lekte, vi klädde ut oss, vi spelade singstar. Till sist kom vi på den geniala idén att åka till eriksdalsbadet.
Det var otroligt roligt att se hur barnen valde att ta sig fram i vattnet. Emilia, 7 år, simmade fokuserat och försökte hålla sig till konstens alla regler. Anton, 5 år, däremot, kastade sig vilt i vattnet och viftade med diverse kroppsdelar för att försöka hålla sig flytande. Lyckades inte det så sket han i det, och kravlade runt under vattnet istället.
Ansvarig som jag var fick jag först i det närmaste hjärtstillestånd och knep tag i ungen. Då blev han sur. Han instruerade mig att jag inte fick röra honom om han inte var i desperat andnöd. Eller trött.
Någon timme senare, när jag slitit upp barnen ur bassängen åkte vi hem och tittade på Svampbob. En bra dag.
(Dagen blev bättre för mig, för sen åkte jag och träffade Carro, och lyckan var fullständig.)
Carro, vi delar fortfarande inte samma uppfattning om barn.
I fredags var jag ledig från mitt vanliga jobb, och var barnvakt. (Som Carro precis har skrivit är jag galen i barn. Inte på ett perverst sätt, lugn lugn) Två av barnen var lediga från fritids, så medans lillkillen var på dagis satt jag med två sysslolösa barn och funderade på vad vi skulle hitta på.
Vi lekte, vi klädde ut oss, vi spelade singstar. Till sist kom vi på den geniala idén att åka till eriksdalsbadet.
Det var otroligt roligt att se hur barnen valde att ta sig fram i vattnet. Emilia, 7 år, simmade fokuserat och försökte hålla sig till konstens alla regler. Anton, 5 år, däremot, kastade sig vilt i vattnet och viftade med diverse kroppsdelar för att försöka hålla sig flytande. Lyckades inte det så sket han i det, och kravlade runt under vattnet istället.
Ansvarig som jag var fick jag först i det närmaste hjärtstillestånd och knep tag i ungen. Då blev han sur. Han instruerade mig att jag inte fick röra honom om han inte var i desperat andnöd. Eller trött.
Någon timme senare, när jag slitit upp barnen ur bassängen åkte vi hem och tittade på Svampbob. En bra dag.
(Dagen blev bättre för mig, för sen åkte jag och träffade Carro, och lyckan var fullständig.)
Carro, vi delar fortfarande inte samma uppfattning om barn.
Kajsa: Hjälp till Carro
Anledningen till Carros depression över att hon inte kan sammanfatta en av de bästa veckorna i våra liv, är enkel. Det är för mycket. En sammanfattning skulle helt enkelt ta upp för mycket plats, ingen skulle orka läsa och våra fingrar skulle gnagas ner till benet av allt tryckande på tangentbordet.
Därför har vi gjort upp en regel:
What happens in Zante, stays in Zante.
Mer än så kan man inte skriva.
