13

Jag är lite som en sån. En dålig far alltså. I första inlägget pratade Carro om att bloggen är som vårat lilla barn. Ett kärleksbarn, kan man säga.

Och nog tog jag mitt ansvar! Jag skrev ett långt, fint inlägg om msn-generationen, men sen dalade det. Min besvikelse över förlusten att inte få åka till rockweekend fick plats också, men sen har det inte varit något.
Jag stack. Jag lämnade min post. Jag drog mig undan världen och blev sjuk. Men det är väl ingen ursäkt. Jag svek Carro, jag svek våra fyra läsare, och värst av allt, jag svek mitt barn. Mitt kärleksbarn.

Så skall det inte fortsätta! Den vägen ska jag inte vandra.

Jag måste bara komma på något att prata om.

Med barn kan man lära sig. Man kan se Nannyakuten, Supernanny och femton andra tv-program som handlar om barnuppfostran. Där kan man få nästintill en manual! Gör si, gör så, straffa här, belöna där.

Finns det manualer för bloggar? Visst, jag kan läsa bloggar, jag kan fråga carro, men jag vill ju kunna själv!

Jag ska bli en ansvarsfull pappa igen. Inte sticka, som nåt skolexempel på dålig pappa.

Jag vill inte lämna bloggen, och sen om ett par år kanske den börjar fråga Carro om mig. Kanske fått en plastpappa, vad vet jag, men den vill veta vem jag var. Riktiga pappa. Mamman som var pappa. Det är jag. Bli upphittad av Spårlöst om 20 år. Det ska inte bli jag.

Jag är Kajsa, SUPERPAPPA.