13

Det är en stor dag idag. Europes nya platta, Last Look At Eden, damp ner i brevlådan för ett par timmar sen, vilket var höstens musikaliska höjdpunkt. Jag hade hunnit springa ut till brevlådan tre gånger redan.

Nu var det ett tag sen jag skrev någonting. Carro har fått hålla bloggen flytande medan jag har sysselsatt mig med annat som nybliven 18åring och flickvän.

Idag var vi på universitetsmässa. Man virrade runt i gångarna, blev påhoppad av alla möjliga representanter från skolor från när och fjärran.

Jag drömmer mycket. Mycket konstiga saker. Och nu, kära läsare, ska jag skriva ner några av dom. Topp tre, skulle man kunna säga.

Om mindre än tre veckor fyller jag 18 år. 18 underbara år. Den gyllene gränsen mellan tonåring och vuxen. Å andra sidan, vem säger att jag ska växa upp bara för att jag fyller 18? Jag kommer antagligen att bli barnsligare än någonsin. Springa på krogen och ha mig, och gå på schlagerkvällar med Leon och Oscar. Ack, denna lycka. Och Carro och Yoyyo har lovat att dra med mig på Laroy, så jag har det väl bra där med. Jag får gå på vilken konsert jag vill. Jag får byta namn. Jag får göra en jääkla massa saker, men viktigast av allt: jag räknas inte längre som ett bihang till mina föräldrar! 

Jag tänkte ge lite skräckfilmstips såhär i Halloween-tider.

I lördags släpptes biljetterna till AC/DC som spelar på globen den 20nde februari. Jag och Ida var där. Självklart. Ticnets hemsida skulle bli överbelastad, och telefoner är ju aldrig att lita på, så vi begav oss till Sverigehuset på tidiga morgonen. Ungefär halv åtta var vi där. Det var en ganska duktig klunga som var före, men inte alls så många som vi var rädda att det skulle vara. Vi räknade ut att vi hade plats 18.

Häromveckan var jag och Frida och såg "Barnhemmet" på bio. Jag vill minnas att det var en torsdagkväll. Allt var trevligt och precis det skulle vara, filmen var kanon och allt sånt.

Såja. Trummorna är avklarade, och jag stänger lyckligt dörren mellan mig och alla krav. Morsan och syrran springer runt och vrålar om försvunna cykelnycklar och vad jag ska ha på mig på anställningsintervjun nästa vecka. Men jag tänker inte lyssna. Jag har gjort mitt nu. 

Lugn, ba' lugn, Kajsa är tillbaka, och nu ska vi tamejfasen styra upp ett och annat på den här bloggen.

Ibland känner jag mig som en räka.

När jag jobbar på Sjöstugan så handskas jag med litervis med räkor. En hel hop av dom pressas motvilligt samman i en metallkon och kastas ut till en hungrig gäst på en toastmacka. Det är iallfall meningen, men ibland kommer någon undan, och tar expressvägen till vasken eller golvet.

Då börjar jag tänka. Jag tänker på den stackars räkan, att dess liv har gått till spillo. Vad har hans liv tjänat för syfte, förutom att ta upp lite plats i en plastburk? Inte ens uppäten får han bli. Allt han fick se av den stora vida världen var lite vatten, en kastrull, en plastburk och ett golv. Alternativt en vask. Sen bär det av till soppåsen och komposten. Sicket liv.

Livets stora cirkel. Och jag känner igen mig.

I barnstadiet är vi fortfarande i vattnet. Vi får leka och känna oss fria. Så fort vi börjar skolan ligger vi i kastrullen. Vi formas och förbereds inför den fruktade burken. Detta är steget ut till arbetsmarknaden, där vi alla ligger på hög och väntar på vårt öde. Och sen då? Jo, vi pressas, såklart. Till ett torn, och har man tur hamnar man högst upp, vid den exklusiva sikrommen. Där har man det bra ett tag, tills man blir uppäten av någon hungrig jävel.
Och vissa hamnar inte ens i tornet, de ramlar ur tornet och hamnar i en vidrig vask eller på ett smutsigt golv. Vilket jag vill likna vid att bli arbets- och hemlös. Burken är dock borta ur räkans liv för alltid, medan man som människa KAN klättra tillbaka dit igen. Bara man inte är ett dåligt inflytande på de andra räkorna, och gör att hela burken blir oätlig.

Var kommer jag hamna? I tornet hoppas jag, och tror. Men kanske inte vid Sikrommen.

Jag gillar inte sikrom.

Vissa, i synnerhet män, är intressanta. I synnerhet män som man inte känner så bra, men dom har liksom ett hum om vem man är.
Jag talar, naturligtvis, om msn. Återigen.

Upprepade gånger har jag blivit "vibbad" på msn, och då tagit det som en omogen hälsning, och därför hälsat själv med ett enkelt och civiliserat "hejsan". Plötsligt märker jag att mannens intresse svalnat DIREKT och man får inget svar. Man måste själv mun-mot-munna konversationen för att få ett bevis på att människan lever.
Varför börja skriva till mig om du inte vill prata? Varför blir det plötsligt mitt ansvar att ta hand om vår simpla bekantskap?

Och sen, när man faktiskt pratar, då duger inte samtalsämnet.

Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            vet du?
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            jag funderar på att åka till USA nästa år 
Anonym                                                              ok?
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            jobba som au pair typ 
Anonym                                                              ok...  
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            hahah
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            intresseklubben antecknar 
Anonym                                                              jaha? ja men säg mer då... vart vill du komma? att jag ska följa med eller
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            hahahah gud nej
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            jag ville inte komma nånstans
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            jag bara småpratar 
Anonym                                                              nähä skit i det då :P

Ungefär som att allt man pratar om måste ha en mening. Märkliga människa. Varför ska allt ha en mening? Hur skulle världen då se ut?

Alltså; börja gärna prata med mig, det är bara trevligt. Om du har någonting att säga. Det kan vara hur meningslöst som helst, men var inte tyst. Har du sagt A får du fanimej säga B.

När jag skriver det här inlägget lyssnar jag på 10cc.  Jag hör en del av texten som lyder: "Say what you gonna say or don't say nothin' at all" (Fresh Air For My Mama - 10cc). Kan det bli mer perfekt?

Jag har arbetat som ett SVIN på senaste tiden. Dvs, kommit hem vid 23-snåret, hoppat i säng nån timme senare, upp vid 8 och iväg till jobbet igen. Och vet du vad det värsta är? Att när jag sover, så drömmer jag om jobbet. Jag behöver komma ut lite.

I fredags var jag ledig från mitt vanliga jobb, och var barnvakt. (Som Carro precis har skrivit är jag galen i barn. Inte på ett perverst sätt, lugn lugn) Två av barnen var lediga från fritids, så medans lillkillen var på dagis satt jag med två sysslolösa barn och funderade på vad vi skulle hitta på.


Vi lekte, vi klädde ut oss, vi spelade singstar. Till sist kom vi på den geniala idén att åka till eriksdalsbadet.

Det var otroligt roligt att se hur barnen valde att ta sig fram i vattnet. Emilia, 7 år, simmade fokuserat och försökte hålla sig till konstens alla regler. Anton, 5 år, däremot, kastade sig vilt i vattnet och viftade med diverse kroppsdelar för att försöka hålla sig flytande. Lyckades inte det så sket han i det, och kravlade runt under vattnet istället.
Ansvarig som jag var fick jag först i det närmaste hjärtstillestånd och knep tag i ungen. Då blev han sur. Han instruerade mig att jag inte fick röra honom om han inte var i desperat andnöd. Eller trött.

Någon timme senare, när jag slitit upp barnen ur bassängen åkte vi hem och tittade på Svampbob. En bra dag.

(Dagen blev bättre för mig, för sen åkte jag och träffade Carro, och lyckan var fullständig.)

Carro, vi delar fortfarande inte samma uppfattning om barn.

Jag är nyligen hemkommen från Kilafors. En stad som nog aldrig sett så många människor samtidigt som där var nu. 3 000 rockers som ockuperade ett par fält.

Grundkonceptet kan jag tänka mig är en mindre version av Sweden Rock Festival, fast för folk längre norrut i vårt avlånga land. Och de lyckas förvånansvärt bra, lilla Kilafors, med sin Rockweekend. För det första, att de lyckas locka dit så stora namn! Europe, Thin Lizzy, Alice Cooper och Helloween var bara några av banden som kom dit. Anledningen var att de får ordentligt med stålar för det. Men mer om det senare.

Vår resa började med en tågfärd. Jag, Ida och Tess träffade Milja och Ita på stationen, men tyvärr fick vi inte sitta ihop. Sträckan Stockholm - Gävle kan sammanfattas med orden: Tågbingo, Karaoke och Skratt.
Karaoke ja. Inte från vår sida, men av en enormt underhållande kille bakom Tess. Han satt själv, med mp3n på högsta volym, och sjöng Europe för sig själv. Europe i all ära, men kan man inte sjunga, och inte ens kan orden, då är det bäst att låta bli. OJ vad vi skrattade. Och OJ vad han inte förstod att det var åt honom. Han var i sin egen värld, i egen tid, i sin egen lilla bubbla där han var Joey Tempest. Jag ville slå honom, men jag skrattade för mycket.

Väl framme på campingen, innan vi ens hunnit ställa ner vår packning (som var lika stor som om vi skulle fjällvandra i tre månader), så blev vi överfallna, av Karlstad Knätejpers. De gormade "KNÄTEJP!" och kastade sig på våra ont anande knän, virade om dem med silvertejp och skrev knätejp på. Tack så mycket.

Efter att ha suttit och chitchatat med granntältens innehavare var det dags för kvällens första konsert, Crazy Lixx. Simon missade tyvärr det enda band han VERKLIGEN såg fram emot att få se. Sorgligt, så vi tittade och lyssnade åt honom. Synd bara att vi missade rätt mycket, för jag hade glömt biljetterna i tältet, dum som jag är. Anywho, det lilla vi såg var bra, men jag insåg att det var dags att köpa öronproppar.
Sen var det dags för Mustasch. Himla bra var de, även om jag inte har hört mycket av dem alls. Dessutom limmade en kille som heter Alexander på mig som FAN. Det var roligt, för han vågade inte göra nåt. Haha! Han sa att han skulle stöta på mig massor. Tack tack.

Sen var det dags för signering. Europe skulle sitta i ett tält och skriva på allt och alla som kom i deras väg. Jag stod först, såklart, och de signerade min tröja, som är finast i världen. Nu.
Som jag skakade när jag kom ut ur det tältet. Och Ida grät. Vi stod och skakade och kramade varann. Vi är nördar. Och jag älskar det.

Dags att pusta ut, hämta andan och se på Helloween. Det var riktigt bra. Det jag lyckades se, sinnet var fortfarande dimmigt efter Mötet. Det var vad Carro kallade det. Ett möte, pudelrockare emellan. Det var vackert.
I vilket fall, efter Helloween var det dags för Europe att äntra scenen. Och som vanligt, tappade jag andan. Jag förstår inte att jag kunde headbanga så mycket. Min nacke är ju körd åt helvete, men det var det värt. Joey gick faktiskt ner från scenen vid ett tillfälle och tog tag i tre av mina fingrar. Ida fick en hi-five. Jag fällde en lyckotår. Ovanliga låtar spelades live, men jag vet hur ointressant folk som Carro tycker att det är att jag listar låtar, så jag lämnar det åt mitt stilla sinne.

Dagen efter, efter ca fyra timmars sömn, var det dags igen. Tog en promenad bort till Kilafors centrum med Tess. Vi gick nog runt hela Kilafors. Det tog kanske en kvart. Det inhandlades bröd, nutella och godis, och cigg till Tess.

Kvällen bjöd på roligheter. Första bandet vi såg var nog H.e.a.t., som ligger på Peter Stormares skivbolag, fick vi lära oss. Stormare själv kilade upp på scenen och gav alla killarna både pussar och kramar. Det var himla gulligt. H.e.a.t. var så pass bra att vi bestämde oss för att gå på signeringen också. Iallafall jag, Milja och Ita, som inte lät oss avskräckas av lite regn. Peter Stormare satt även där, så hans kråka pryder nu ett fint litet kort som är mitt. Sen fick resten av bandet signera också, såklart. Sångaren och bassisten signerade min väska också, och trummisen bad att få signera min hatt, och det tyckte jag att han kunde få. Nu har jag en finare hatt också.

Det var inte mycket som hände fram till 20:30, när Thin Lizzy gick upp på scen. Vi var försenade, för vi spelade kort och glömde bort tiden. Thin Lizzy är så in i helvetes jävla bra, även utan Phil Lynott. Jag var lycklig.

Efter en tallrik nachos med ostsås, salsa och guacamole, och efter att Tess glott färdigt på den söta killen i kassan på nacho-stället, var det dags för Alice Cooper. Det var den näst bästa konserten under de här dagarna. (Europe var ju bäst, obviously.) All möjlig rekvisita flög på och av scenen. Det var vad jag kallar show! Jätteroligt! Det var små blodiga barn i koppel, döda brudar som dansade balett, tvångströjor, barnvagnar, pålar, hängsnaror och gud vet vad. Fantastikt roligt. Jag fick tag i ett plektrum. Jag är nöjd.

På kvällen skulle det raggas, tyckte jag och Tess. Vi sprang runt på campingen och spanade, men hittade inget riktigt intressant. Bara "smågrabbar", enligt Tess mått mätt. Så vi gick tillbaka till oss. Då, hör och häpna, kom Jesus farande!

"Jag kommer för att frälsa er! Och för att bjuda in er till mitt tält därborta."

Viktor ville bikta sig för Guds son.

"Ja.. jag har våldtagit fyra små pojkar, rånat arton tanter och dödat ett par tre stycken utan anledning"

"Du är förlåten, mitt barn" sa Jesus då.

"Juste, så har jag snattat också."

"VAFAN?! HARU SNATTAT?!" skrek Jesus och började slå honom med en stol.

Så gick vi till Jesus tält och satt och ölade en stund. Efter ett tag kom Tess vän från Åland dit också, och hade med sig Jimmy, bassisten i H.e.a.t.. Ålänningen hade nämligen backstagepass.
Jimmy var trevlig, och vi hade så trevligt allihop. Sen var det in i tältet och till slut somnade jag väl vid sjusnåret på morgonen.

Hemfärden idag finns det inget att rapportera om, så jag tror vi lämnar denna resa bakom oss och ser framåt. Två dagar kvar.

It's the final countdown. På riktigt.

Mycket att göra nu. Bloggen hamnar som vanligt långt ner på prioritetslistan. Imorgon dras det iväg till rockweekend, och på tisdag är det dags för Zante.

Hela sommarlovet har detta, och då främst Zante, varit lite som en hägring i fjärran. Man tittar, man ser den, men när man närmar sig har det liksom slunkit undan en bit till. Man kunde tro att jag var förberedd. Icke sa nicke, det är en Müller vi talar om.

Datumet är satt, och jag börjar rusa. Saker måste fixas, som egentligen borde ha fixats för läänge sen. Samtidigt förbereder jag mig för rockweekend.

Bara idag har jag packat min resväska (men fortfarande inte hittat tältet), åkt till stan med mamma för att ta vaccin mot livmoderhalscancer, satt in pengar på mitt konto, beställt ett nytt maestrokort eftersom jag glömt min kod, fyllt ett x antal myntrör och köpt solkräm. Saker börjar hända, men inte fort nog. Mitt nya kort kommer inte förrän på tisdag, och kommer inte att fungera förrän på fredag, så pengarna där är glömda for now. Och de pengarna behövs.

Är det inte konstigt, att man såfort man behöver pengar till något viktigt, väcker ett alldeles vansinnigt stort shoppingbehov? Och jag tänker "det löser sig. Jag har så jag klarar mig". (Detta beror på att jag är skytt, lärde jag mig igår. Vi är såna.) men nej, nej. Skatten är min fiende nummer ett, utan den hade jag varit miljonär. Känns det som.

23 timmar kvar till Rockweekend, fem dagar kvar till Zante.

Men det löser sig. Jag har så jag klarar mig.

Jag var i desperat behov av ett bloggämne, eftersom det just nu, återigen, känns som att Carro är den livsuppehållande kraften i den här bloggen. Jag frågade min vän Ämm, som direkt börjar prata om Bamse. Ämms systerdotter är nämligen frälst av denna barndomshjälte. Vi pratade om Bamse för ett par dagar sen, Ämm och jag. Det var sent, och filosofierna och frågorna svävade fritt.

1. Vad i HELVETE gör Skalman där? Alla andra djur på kullarna är normala, svenska skogsdjur. Björn, kanin, varg, ekorre, räv och sorkar. Alla dessa har jag ingenting emot. Men en sköldpadda?! Varför? Var hittar man sköldpaddor i den svenska faunan?

2. Varför är alla djur lika stora? De enda jag vet som har "annorlunda" storlek är vargen och alla sorkar. Och husmusen då, okej. Men alla andra är pretty much i samma storlek. Sen NÄR är en varg större än en björn? Och sen NÄR är en kanin större än en katt?

3. Hur kommer det sig att det är samma gubbe som gör alla röster till filmerna? Olof Thunberg heter han, och gjorde tydligen även rösten till Shere Khan i Djungelboken. I vilket fall är han jobbig, och att han t.o.m. gör tjejröster är skrämmande. Barn förstår att trots att farmor och bamse må dela ett antal gener, så kan de inte ha samma röst.
Kanske är Olof där för att göra det hela lite hemtrevligt, som om farfar sitter och läser högt i en bok, och gör röster. Kanske är det så. Ändå skräms jag. Det är inte farfar, det är Sheri Khan.

4. Bamse är kommunist. Det behövs ingen vidare förklaring på denna punkt. Alla ska med.

Ämms slutsats: Bamse är ond
Kajsas slutsats: Min barndomshjälte bör omvärderas


Anledningen till att detta blev ett inlägg i punktform var att det är lättare att samla sig. Hela min kropp spritter av glädje just nu, men jag kan inte samla mig! Jag är för lycklig.

Ja, man brukar ju säga så. "Män - man kan inte leva med dom; man kan inte leva utan dom." Sant, så sant, och nu gäller detta även SL. Bussstrejken tar på krafterna, även om den bara hållit på två dagar.
Många, många gånger har jag stått och skrikit ut mitt hat mot SLs höga biljettpriser, oregelbundna, sena eller rentav inställda bussar, indragna busshållplatser, värmebölja och trängsel.

Nu inser jag att det är värt det. För nu är det värre.

Igår skulle jag till jobbet, och Marie (min chef) skulle inte jobba och kunde därför inte skjutsa mig. Bussen gick ju inte så min käre far fick offra nån timme till att åka och lämna mig, och senare även hämta mig.

Idag var jag ledig, och skulle till Nacka Forum för att vaccinera mig mot diverse sjukdomar och otrevligheter, så mamma och jag fick ta en "uppfriskande" promenad i värmeböljan, eftersom jag tappat bort min cykelnyckel. På vägen träffade vi en tjej som förvirrat sprang runt med en karta och letade efter saltsjöbanan.
Efter många om och men visade det sig att jag inte alls kunde vaccinera mig i Forum, eftersom de hade sommarstängt. Tack.
Så vi pallrade vackert oss bort till närmsta tågstation och väntade på saltsjöbanan, som kom efter en sisådär 25 minuter.
I stan var det inga problem, men efter ändrade planer åt höger och vänster skulle jag vid halvsex-snåret ta mig hem ensam, med denna underbara saltsjöbana. Värre trängsel får man leta efter!

Det var en kamp. Jag stod i en klump med 200 andra människor, och tittade hungrigt när tåget sakta, sakta rullade in på stationen och sen spydde ur sig en jääävla massa människor. Kriget kunde börja. Med armbågar, naglar och knän lyckades jag knöka mig in och stod lika packat som att det skulle vara konsert. Jag såg mig omkring, inga marshalls, ingen scen, inget band. Det var synd. Sen hörde jag nån som sa "Jaha. Då ska vi stå här i en kvart innan tåget går också." Suck.

Trängsel får fram det värsta i folk. Hörde en tant och en man prata, tanten frågade om han kunde tänka sig att flytta in lite till, så fler kunde få plats. Då snäste han tillbaka: "Nej, det kan jag inte. Jag har för fan ett barn här bakom mig, jag kan ju inte direkt stå på honom, eller!?" Gosh. He reeeally needs to get laid. HAHA.

Jag är trött. Ge mig en buss.