Kajsa: Natt
Klockan är halv tre på natten.
Jag har blivit ombedd att ringa johan. Jag råkar veta att Johan ska jobba imorgon, så jag vill inte ringa nu. Det känns så oartigt.
De etiska reglerna för när det inte är okej att ringa någon längre är banne mig skeva regler. Så mycket vet jag att det är mer okej att ringa halv tre på helgen, som det är nu (fredag, fast det är ju lördag nu, så jag ljuger lite), än att ringa halv tre en tisdag. Frågan är bara: Är det fortfarande okej?
Jag ringer inte. Jag kan ringa imorgon istället. Det blir lättare så, och jag kan undvika risken att bryta mot de etiska lagarna i ringandets värld.
Så vad ska jag hitta på?
Jag är för pigg för att sova och för trött för att företa mig något.
Jag ser hur listan över folk som är online på msn krymper och krymper. Fler och fler ger upp i fredagsnatten. Jag beslutar mig för att förena mig med The Quitters och loggar ut jag också.
Det får bli en sista tanke i Carros ära, ännu ett grattis på 18-årsdagen, ett badrumsbesök och kanske lite läsning i en Larson!-tidning.
Sen ska jag sova. Det är ju trots allt natt.
Kajsa: Motattack
En stund må vara en kort tid, men tänk på saken. Fem dagar är en stund. Om man tänker i det stora hela. Jorden är 4,6 miljarder år gammal. Då är tamejfan 5 dagar bara en stund!
Å andra sidan pratade jag med Jacob, Fridas lillebror, för ett år sen kanske. Då hade de pratat om orden "stund" och "strax" i skolan. Hans lärare sa tydligen att "en stund" innebär omkring 20 minuter, och "strax" innebär omkring fem minuter.
Så okej. Jag var borta längre än en stund. Förlåt så hemskt mycket.
Kajsa: Adjö för en stund
Som sagt, jag har varit en dålig far till den här bloggen. Och inte blir det bättre. Rehaben fortsätter iochmed detta inlägg, men jag kan tyvärr inte ta pappaledigt från mitt liv. Hur mycket man än skulle vilja.
Nej nu (imorgon, närmare bestämt) bär det av mot sydligare breddgrader för ett par dagar, närmare bestämt till Sölvesborg i Blekinge, och Sweden Rock Festival. Som jag längtar! Jag har hoppat omkring som en dåre sen i november, när vi bokade biljetterna. Carro vet mycket väl vad jag talar om. Knappt en dag har gått utan att jag pratat om denna resa på något sätt.
Mitt liv har kretsat runt denna resa ett bra tag. Redan under förra årets festival bestämde jag och Ida att vi skulle dit i år, eftersom min dåvarande pojkvän Viktor var där förra året, och kom hem och pratade om hur roligt han hade haft. Avundsjukan visste inga gränser, och det bestämdes i samma stund som Viktor glömde att ringa mig när Aerosmith spelade.
Detta kommer bli en bra sommar, en sommar att minnas för alltid.
Nu är det först Sweden Rock som gäller, sen kanske det blir att gå till kungsan och se på Queer den tionde juni, sen har man ledigt ett tag innan det är dags för Rockweekend (som jag faktiskt ska på!), sen äre Deep Purple, Europe och Bonafide på Öja Slottsruin i Ystad i början av augusti, sen Härefestivalen för att se Queer igen och sen ska jag och Carro gå och se Coldplay i september! :D
Livet leker i sommarsolen, men allt detta skoj kostar såklart en slant. Slantar hittar man i lönekuvert, och lönekuvert får man från arbeten. Mitt alldeles egna hittar jag på ett litet café i Lillsved, kallat Sjöstugan, där jag jobbar ca 12 timmar per dag med att värma strömmingar i en mikro.
Kom dit vetja! Ta en glass eller nåt. Vi har violsmak.
Kajsa: Som en dålig far
Jag är lite som en sån. En dålig far alltså. I första inlägget pratade Carro om att bloggen är som vårat lilla barn. Ett kärleksbarn, kan man säga.
Och nog tog jag mitt ansvar! Jag skrev ett långt, fint inlägg om msn-generationen, men sen dalade det. Min besvikelse över förlusten att inte få åka till rockweekend fick plats också, men sen har det inte varit något.
Jag stack. Jag lämnade min post. Jag drog mig undan världen och blev sjuk. Men det är väl ingen ursäkt. Jag svek Carro, jag svek våra fyra läsare, och värst av allt, jag svek mitt barn. Mitt kärleksbarn.
Så skall det inte fortsätta! Den vägen ska jag inte vandra.
Jag måste bara komma på något att prata om.
Med barn kan man lära sig. Man kan se Nannyakuten, Supernanny och femton andra tv-program som handlar om barnuppfostran. Där kan man få nästintill en manual! Gör si, gör så, straffa här, belöna där.
Finns det manualer för bloggar? Visst, jag kan läsa bloggar, jag kan fråga carro, men jag vill ju kunna själv!
Jag ska bli en ansvarsfull pappa igen. Inte sticka, som nåt skolexempel på dålig pappa.
Jag vill inte lämna bloggen, och sen om ett par år kanske den börjar fråga Carro om mig. Kanske fått en plastpappa, vad vet jag, men den vill veta vem jag var. Riktiga pappa. Mamman som var pappa. Det är jag. Bli upphittad av Spårlöst om 20 år. Det ska inte bli jag.
Jag är Kajsa, SUPERPAPPA.
Kajsa: En ålder att döda
Adjö Europe, adjö Thin Lizzy, adjö Alice Cooper. Kom tillbaka nästa år!
Kajsa: Msn-generationen, en tragisk men kärleksfull historia.
Min mamma frågade idag om jag hade pratat något med Rebecca på senaste tiden. Och jag svarade
"Nej, för hon är aldrig inne på msn." som att det vore den mest naturliga orsaken på denna jord.
När jag var liten hade jag en massa kompisar, som jag inte har kontakt med längre. Vad kan det bero på? Jo, min ursäkt är att jag inte har deras msn. Det är en usel ursäkt, men det är sant.
Ska det verkligen vara den avgörande faktorn för om jag har kontakt med min förre detta bästa vän i lågstadiet? Jag tillhör en ny generation. Msn-generationen. En värld fylld med smileys och blinkningar, vibbar och visningsbilder. Och jag älskar det! Msn är en fantastisk uppfinning. Det må vara hjärntvätt, det må vara vana, men det är kärlek.
Vad är väl bättre än att efter en lång och tråkig dag få logga in och prata med fem personer samtidigt, om fem helt olika saker, skicka tre filmer till en och läsa igenom en annans uppsats? Kom igen, det finns inte mycket som klår det.
Förr i världen, om man var intresserad av någon eller träffade en ny och trevlig person, så kanske man bad om vederbörandes telefonnmmer. Inte längre. Nu är det personens msn man ber om. Visst förekommer utbyte av telefonnummer fortfarande, men i huvudsak rör det sig om mailadresser. Hur ska det bli i framtiden? Mina barn? Kommer de att be om telefonnummer? Det är en fascinerande tanke.
Man ska gärna ha en bra mailaddress också. Inget jäkla [email protected], inget sexy_girl_256, inget asskisser74 eller något sånt. Det ska vara bra. Tyvärr blir det allt för ofta förnamn.efternamn. Tråkigt, men det är det enda man kommer undan med. Jag hade en som var kajurr_star förut. Det var inte riktigt okej när man blev 12+. Det värsta var att jag hade den tills jag var 16. Det var mindre lyckat att söka ett seriöst sommarjobb och de bad om ens mailaddress. (Kan ha varit en bidragande orsak till att jag aldrig fick det där jobbet). Jag har fått mycket skit för den addressen, men nu har jag bytt. Nu kan jag stoltsera med min mailaddress när okända människor och föredetta vänner ber om min msn.
