13

Och nu sitter man här igen, inspirationslös, och vill pressa fram nåt alldeles KILLING, som carro skulle ha uttryckt det. Jag ska skriva salivsträngarna av er allihop!

Men om vad?

Jag rådfrågade Ämm, och hon hade precis gjort en fin liten stilguide, hon hade nämligen kommit på att hon gillar att byta stil. Detta är hennes:

och det här är min:

Visst är det roligt att bara genom att slänga på sig lite andra kläder och sätta upp håret så kan man se ut som nån annan? Men vafan, rocker framför allt, mer än halva garderoben består av bandtröjor tror jag. Hahah!

Under barndomsåren var det också såhär, man bytte stil dag för dag, och varje dag var man lika beslutsam att "såhär ska jag ALLTID klä mig." men när man inser att ens (läs: mammas) budget inte täckte ett stilbyte så ofta så stannade det ofta vid den där gråa tisdagen i mars.

Under 90-talet var det jazzbyxor, "tatueringshalsband" och såna där taggiga hårband som dominerade, gärna med en klick hårmascara och lite kletigt glitter på kinderna när man skulle vara extra fin.

Under mina tidigaste år var det mycket flerfärgade tajts med galna mönster från Busiga Barn, som med åren byttes ut mot mycket ljusblått med stjärnor på, eller bara såna där fina kläder med glitter. Allt med glitter var ju vansinnigt fint. Det kvittade liksom vad det var.

Vad var det sen då? Jag gick igenom en period kring början av mellanstadiet som var totalt stillös. Det var Solveig inte sen att påpeka för mig en vacker dag, och det var den dagen jag började förstå att man faktiskt kunde välja vad man hade på sig. 

Så jag tänkte. "Vad är fint?" tänkte jag. "färger är fina, jag ska ha alla färger på mig jämt, och sprida lite glädje här i världen." och så blev det. I neonrosa och lime tog jag över världen. Folk kisade när jag gick förbi för att värja sig mot färgexplosionen som kom emot dem. Vissa av mina kompisar tyckte jag var pinsam, jag drog till mig för mycket blickar.

Jag började lugna ner mig lite i senare delen av högstadiet, när jag upptäckte rockmusiken på riktigt (tack, Ida). 

Då började jag klä mig mer i svarta kläder, och jeans. Sen dess har det blivit myyycket bandtröjor, jag har permanentat håret för att se ut som Joey Tempest, jag har klippt hål i splitternya jeans och ajg har specialbeställt kläder på internet.

Just nu är jag nöjd med min stil, trots spott och spe från föräldrar, mormor och diverse kompisar. Men leopardtajts och uppsprejat hår kanske inte alltid kommer duga heller, vad kommer mina framtida chefer att säga?

Vi får se, om något ändras, och när det skulle kunna hända. Undrar ur det skulle kunna bli.