13

Ibland känner jag mig som en räka.

När jag jobbar på Sjöstugan så handskas jag med litervis med räkor. En hel hop av dom pressas motvilligt samman i en metallkon och kastas ut till en hungrig gäst på en toastmacka. Det är iallfall meningen, men ibland kommer någon undan, och tar expressvägen till vasken eller golvet.

Då börjar jag tänka. Jag tänker på den stackars räkan, att dess liv har gått till spillo. Vad har hans liv tjänat för syfte, förutom att ta upp lite plats i en plastburk? Inte ens uppäten får han bli. Allt han fick se av den stora vida världen var lite vatten, en kastrull, en plastburk och ett golv. Alternativt en vask. Sen bär det av till soppåsen och komposten. Sicket liv.

Livets stora cirkel. Och jag känner igen mig.

I barnstadiet är vi fortfarande i vattnet. Vi får leka och känna oss fria. Så fort vi börjar skolan ligger vi i kastrullen. Vi formas och förbereds inför den fruktade burken. Detta är steget ut till arbetsmarknaden, där vi alla ligger på hög och väntar på vårt öde. Och sen då? Jo, vi pressas, såklart. Till ett torn, och har man tur hamnar man högst upp, vid den exklusiva sikrommen. Där har man det bra ett tag, tills man blir uppäten av någon hungrig jävel.
Och vissa hamnar inte ens i tornet, de ramlar ur tornet och hamnar i en vidrig vask eller på ett smutsigt golv. Vilket jag vill likna vid att bli arbets- och hemlös. Burken är dock borta ur räkans liv för alltid, medan man som människa KAN klättra tillbaka dit igen. Bara man inte är ett dåligt inflytande på de andra räkorna, och gör att hela burken blir oätlig.

Var kommer jag hamna? I tornet hoppas jag, och tror. Men kanske inte vid Sikrommen.

Jag gillar inte sikrom.

Vissa, i synnerhet män, är intressanta. I synnerhet män som man inte känner så bra, men dom har liksom ett hum om vem man är.
Jag talar, naturligtvis, om msn. Återigen.

Upprepade gånger har jag blivit "vibbad" på msn, och då tagit det som en omogen hälsning, och därför hälsat själv med ett enkelt och civiliserat "hejsan". Plötsligt märker jag att mannens intresse svalnat DIREKT och man får inget svar. Man måste själv mun-mot-munna konversationen för att få ett bevis på att människan lever.
Varför börja skriva till mig om du inte vill prata? Varför blir det plötsligt mitt ansvar att ta hand om vår simpla bekantskap?

Och sen, när man faktiskt pratar, då duger inte samtalsämnet.

Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            vet du?
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            jag funderar på att åka till USA nästa år 
Anonym                                                              ok?
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            jobba som au pair typ 
Anonym                                                              ok...  
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            hahah
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            intresseklubben antecknar 
Anonym                                                              jaha? ja men säg mer då... vart vill du komma? att jag ska följa med eller
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            hahahah gud nej
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            jag ville inte komma nånstans
Kajsa - www.trettonbagels.blogg.se            jag bara småpratar 
Anonym                                                              nähä skit i det då :P

Ungefär som att allt man pratar om måste ha en mening. Märkliga människa. Varför ska allt ha en mening? Hur skulle världen då se ut?

Alltså; börja gärna prata med mig, det är bara trevligt. Om du har någonting att säga. Det kan vara hur meningslöst som helst, men var inte tyst. Har du sagt A får du fanimej säga B.

När jag skriver det här inlägget lyssnar jag på 10cc.  Jag hör en del av texten som lyder: "Say what you gonna say or don't say nothin' at all" (Fresh Air For My Mama - 10cc). Kan det bli mer perfekt?

Jag har arbetat som ett SVIN på senaste tiden. Dvs, kommit hem vid 23-snåret, hoppat i säng nån timme senare, upp vid 8 och iväg till jobbet igen. Och vet du vad det värsta är? Att när jag sover, så drömmer jag om jobbet. Jag behöver komma ut lite.

I fredags var jag ledig från mitt vanliga jobb, och var barnvakt. (Som Carro precis har skrivit är jag galen i barn. Inte på ett perverst sätt, lugn lugn) Två av barnen var lediga från fritids, så medans lillkillen var på dagis satt jag med två sysslolösa barn och funderade på vad vi skulle hitta på.


Vi lekte, vi klädde ut oss, vi spelade singstar. Till sist kom vi på den geniala idén att åka till eriksdalsbadet.

Det var otroligt roligt att se hur barnen valde att ta sig fram i vattnet. Emilia, 7 år, simmade fokuserat och försökte hålla sig till konstens alla regler. Anton, 5 år, däremot, kastade sig vilt i vattnet och viftade med diverse kroppsdelar för att försöka hålla sig flytande. Lyckades inte det så sket han i det, och kravlade runt under vattnet istället.
Ansvarig som jag var fick jag först i det närmaste hjärtstillestånd och knep tag i ungen. Då blev han sur. Han instruerade mig att jag inte fick röra honom om han inte var i desperat andnöd. Eller trött.

Någon timme senare, när jag slitit upp barnen ur bassängen åkte vi hem och tittade på Svampbob. En bra dag.

(Dagen blev bättre för mig, för sen åkte jag och träffade Carro, och lyckan var fullständig.)

Carro, vi delar fortfarande inte samma uppfattning om barn.