13

Ibland känner jag mig som en räka.

När jag jobbar på Sjöstugan så handskas jag med litervis med räkor. En hel hop av dom pressas motvilligt samman i en metallkon och kastas ut till en hungrig gäst på en toastmacka. Det är iallfall meningen, men ibland kommer någon undan, och tar expressvägen till vasken eller golvet.

Då börjar jag tänka. Jag tänker på den stackars räkan, att dess liv har gått till spillo. Vad har hans liv tjänat för syfte, förutom att ta upp lite plats i en plastburk? Inte ens uppäten får han bli. Allt han fick se av den stora vida världen var lite vatten, en kastrull, en plastburk och ett golv. Alternativt en vask. Sen bär det av till soppåsen och komposten. Sicket liv.

Livets stora cirkel. Och jag känner igen mig.

I barnstadiet är vi fortfarande i vattnet. Vi får leka och känna oss fria. Så fort vi börjar skolan ligger vi i kastrullen. Vi formas och förbereds inför den fruktade burken. Detta är steget ut till arbetsmarknaden, där vi alla ligger på hög och väntar på vårt öde. Och sen då? Jo, vi pressas, såklart. Till ett torn, och har man tur hamnar man högst upp, vid den exklusiva sikrommen. Där har man det bra ett tag, tills man blir uppäten av någon hungrig jävel.
Och vissa hamnar inte ens i tornet, de ramlar ur tornet och hamnar i en vidrig vask eller på ett smutsigt golv. Vilket jag vill likna vid att bli arbets- och hemlös. Burken är dock borta ur räkans liv för alltid, medan man som människa KAN klättra tillbaka dit igen. Bara man inte är ett dåligt inflytande på de andra räkorna, och gör att hela burken blir oätlig.

Var kommer jag hamna? I tornet hoppas jag, och tror. Men kanske inte vid Sikrommen.

Jag gillar inte sikrom.