13

När Frida och jag senare diskuterade mässan, kom vi fram till en sak;

Mässor är som män.

De representanter som man vill lyssna på, ställa frågor till, de bara står kvar på sin plats och gör ingenting, medan andra, som man inte alls är intresserad av, hugger tag i en och överöser med kataloger och annan skit.

Går man i mitten, mitt i gången, då klarar man sig. Viker man av lite grann, bara pyttelite, så blir man huggen direkt.

Det är precis som med män. De man är intresserad av ser en inte, och de man inte alls är intresserad av, kastar sig över en. Visst kan det vara bra att lyssna på dem, låta dem sälja in sig, men när man inser att man inte vill gå den linjen så vill man bara, bara, gå därifrån.

Att vara singel är som att gå på en konstant mässa, och när man går mellan salarna är det otroligt ensamt, man tänker på de där riktigt bra skolorna, där man faktiskt vill gå. Men sen kommer man att tänka på de där som bara sliter och drar och lockar med tävlingar och cyklar och jag vet inte vad, och man tycker att det är så skönt att man går där, i mellanrummet, och är fri.