13

Jag har tamejfasen hjälpt till att leta efter den där nyckeln, och jag tänker faktiskt ha på mig precis det jag känner för på anställningsintervjun.

Sådeså.

Så; dags för mig att uppdatera på riktigt, så det blir någon ordning här, som sagt.

Jaha. Och vad ska skrivas? Jag gick faktiskt och funderade på det när jag var på väg hem från trummorna.

Det var nämligen så att jag hade min bästa lektion på länge. Jag hade vikarie, inte den där Calle som tror han är så bra bara för att han kan läsa noter och lyssnar på pop. Pruttgubbe. Nej, idag hade jag en mycket trevlig 40+ göteborgare som skötte spakarna, och han var så otroligt pedagogisk och bra och snäll och, främst av allt, han var rocker.

Jag håller på att lära mig The Final Countdown på trummor, och när han fick höra det så klämde han ur sig att han minsann har spelat i Kee Marcellos gamla band, K2, som bara höll i ca 2 år. Men han har tydligen vickat för Easy Actions trummis också, och därmed spelat ännu mer med Kee.

Vad fan är oddsen? Clara, min gamla trumlärare, hade spelat i förbandet till John Norum och hans band i slutet av 80-talet, och också varit turnéledare, och nu får jag en vikarie som spelat med Kee Marcello. Vad blir det nästa gång? Någon som spelat med John Levén? Eller kanske Ian Haugland? Det är inte omöjligt. Jag kan bara hoppas. Men erkänn, lite konstigt är det att jag haft TVÅ trumlärare med anknytning till Europe-medlemmar.

I vilket fall, det här gick jag och funderade på, vilken tur jag har haft att få spela med så roliga människor som spelat med mina idoler, medan jag gick och lyssnade på Telephone Line med Electric Light Orchestra.

Då plötsligt, sköljde en sådär härligt varm känsla över mig. Hade jag kissat på mig? Nej, det var lycka. Det var underbart. Jag är så nöjd med livet, med mig själv och alla runt omkring mig. I stort sett iallafall. Men just då försvann alla livets problem, och överallt jag såg sprakade livet av pur glädje. 

Frida sa iiiigår tror jag, att anledningen, trodde hon, till att jag har lätt att hålla kontakten med mina kompisar, är att jag i stort sett alltid varit singel. Jag har inte varit en sån där som måste träffa pojkvännen varje kvart, så som hon och ida har varit. Hon tackade faktiskt mig för att jag varit så mycket singel.

Se där, man hittade en ljuspunkt i tillvaron även i sitt kärleksliv, liksom!

Jag är så nöjd. Så har jag dessutom historiens snyggaste byxor, som grädde på moset.